En gästgivargårds historia

Det finns en speciell känsla att äga, förvalta och driva en gård med över 300 års historia, där kungar och Carl von Linné har tillbringat tid, Skivarps Gästgivaregård har varit vår ägo sedan 2003 och sen den dagen vi kom hit har vi jobbat med att ständigt förbättra och skapa en härlig, historisk miljö för våra gäster

Vad är då en gästgivargårdshistoria? Vi själva har letat och forskat en del, det finns flera böcker skrivna om Skånes gästgivargårdar och en bra sammanfattning får du här,en del taget från Wikipedia.

Under 1700-talet började mullbärsträd planteras i större omfattning i Sverige, bland annat anlade kronprinsessan Lovisa Ulrika planteringar för silkesodlingar. Ett av de träden som planterade är troligen det som står i vår trädgård och förser oss inte med silke, dock med massor av härliga bär. Carl von Linné skrev under sin Skåneresa i juni 1749 ”Oenanthe Fl. 236 växte både här i skogen och omkring Skivarps gästgivaregård på sidlänta ställen nog mycket”. Det sägs att Karl XII stannade till på Skivarps Gästgivaregård för att byta hästar och få en bit mat när han var på väg från Trelleborg till Ystad.

1649 inskärptes regelverket ytterligare. Bönderna befriades helt från friskjuts men ålades istället en ny skatt – skjutspenningen.

Tidigare användes så kallade landskapsmil, där milen var olika långa i olika delar av landet. Landskapsmilen var satta efter hur lång tid det tog att ta sig en viss sträcka. I gästgivarordningen 1649 gör man den radikala förändringen att man istället för landskapsmil ska ha en enhetlig mil över hela landet. Gästgiveri och skjutshåll skulle ligga med cirka en och en halv till två mils avstånd från varandra, där resande skulle ha möjlighet att byta hästar. För varje gästgiveri fanns en särskild skjutsordning som bestämde hur många hästar där skulle finnas. Skjutsbönderna som ingick i gästgiveriet skulle vid behov erbjuda hållhästar som skulle erbjudas resande. Där skjutsningen var stor fanns ibland några reservhemman som skulle hjälpa till då gästgivarnas hästar tog slut. Ofta visste man i förväg när det skulle behövas hästar. Det fanns ett system där man skickade så kallade ”förbudssedlar” för att anmäla sin ankomst.

Även om skjutshållen redan på den här tiden kallas gästgiverier handlade det i allmänhet inte om några gästgiverier i sentida mening. Mat och husrum skulle erbjudas i gästgivarböndernas stugor, någon särskild byggnad fanns sällan.

Länsstyrelserna försökte dock arbeta för inrättande av riktiga gästgiverier med resanderum och ordentlig servering och inte bara vad som råkade finnas i grytan hemma hos gästgivarbönderna efter landsvägarna, men oftast var kostnaden för hög för bönderna. Husrum erbjöds också vanligen i köket hos bondfamiljerna, vanligen också i samma säng som folket på gården, om inte på golvet eller i någon uthus. Först runt 1700 började särskilda gästgiverier bli lite vanligare.

Med 1734 års gästgiveriförordning fastslogs och förtydligades gästgiveriskyldigheten och nu tvingades de gästgiverier som ännu inte hade någon måltidslokal och gästrum för de resande att bygga sådana. Gästgiverierna ålades även att ha stall och vagnslider. Det bestämdes också om en tavla med avståndsangivelser till angränsande gästgiverier skulle hängas upp vid varje gästgiveri.

Att byta ekipage vid i stort sett varje gästgivaregård gjorde att resandet blev både tidsödande och omständligt. Hästarna var ibland uttröttade efter att ha fått slita på åkrarna hela dagen. Det tillkom lagar på hur fort man fick rida på hästarna för att minska förslitningsskador på djuren, men dessa följdes alltsom oftast inte. Normalt skulle skjutsbonden ha rätt att följa med ekipaget till nästa gästgivargård, för att där kunna föra med sig sin häst hem. Det förekom dock att förnäma resenärer vägrade ta med bonden på sin vagn och att denne fick springa efter hela vägen de två milen till nästa gästgivargård för att där kunna hämta sina hästar, något som starkt bidrog till missnöjet med skjutsningskydligheten.

När diligensinrättning upprättades på vissa håll i landet kunde resorna planeras bättre och gå på bestämda klockslag. 1831 inrättades en diligenslinje mellan Stockholm och Linköping med plats för 8 personer och det tog 15 timmar mellan städerna vilket var snabbare än tidigare. De första ångbåtslinjerna kom också att betyda mycket för mer välbeställda resenärer som därmed kom att ges möjlighet att undvika gästningen på de ofta ganska enkla gästgiverierna. Järnvägen kom att betyda än mer för att minska behovet av gästgiverier.

Med 1878 års skjutsstadga befriades slutligen bönderna från det mesta av skjutningsplikten och resande tvingades att själva söka hästar och husrum där de kunde köpa detsamma. Samtidigt inskränktes gästgiveriernas rättigheter att servera alkohol till andra än resande. Man skiljde även mellan gästgivar- och skjutsningsskydligheten och länsstyrelsen medgav möjlighet att förvandla ett gästgiveri till enbart skjutsstation. Först 1911 försvann skjutsningsplikten helt. Gästgiveriförordningen kvarstod dock till 1933.

På gästgiverierna var det noga reglerat hur rum och matsal skulle se ut. Idag kan detta tyckas som självklara regler. Här är några exempel

• Se till att kniv, gaffel och sked ej ha den ringaste matrest på sig från föregående måltider
• Då servett framställes, bör den vara ren
• Skär ej brödskivorna tjockare än 1/4 tum
• Bjud ej resande härsket smör eller illafarna ägg
• Tag bort alla cigarrstumpar från blomkrukorna
• Stolar, bord och sängar böra hava många ben, så att de icke behöva stöd av väggarna
• Håll rummen varma då kall väderlek inträffar, även om inga resande för tillfället finnas i dem

Nya sätt att resa blev slutet för gästgiverierna. Restiden med tåg minskade markant och sedan kom bilen. Det lagstadgade gästgiveriväsendet avskaffades år 1933 men hade då i praktiken redan varit obsolet allt sedan järnvägen tog över rollen som färdmedel för långdistanstrafik på land. När gästgiverierna även förlorade monopolet på brännvinstillverkningen försvann deras oftast viktigaste extrainkomster och ledde till att många gästgiverier slog igen i början av 1900-talet.